Om ni visste vad jag har gråtit idag. Flera gånger. Många, många tårar. Och nu gråter jag igen efter att nyss varit inne och läst senaste uppdateringen i Viktorias blogg.
Jag har gråtit för att livet är så orättvist. Jag har gråtit för att föräldrar måste förlora sina små barn och för att små barn som knappt börjat sitt liv måste dö. För att 6-åringar går bort i cancer. Och jag har gråtit för att livet är så skört. Och för att jag tagit min egen son för givet. Det har varit så självklart att ha honom här. Men nu tänker jag inte så längre. Han kan ju när som helst ryckas bort från mig fast han bara är drygt 3 år! Så har jag då gråtit för det med. Och jag älskar honom så att det gör ont i mig, då kommer det också lite tårar.
Jag har knappt kunnat tänka på något annat idag. Än lille Oscar, livet och döden. Kärleken tilll ett barn. Jag hatar att det får vara så här i livet. Så hemskt. Ingen ska behöva överleva sina barn och idag blev min fasa för det ännu starkare. Det blev så väldigt påtagligt. Att det faktiskt händer. Riktiga människor, på riktigt.
När Robin och Peter kom hem idag kom tårarna direkt. Jag föll på knä och kramade om min lille kille ordentligt med tårarna forsande. Han blev nog lite fundersam, stackarn.
- Är du ledsen, mamma? Men varför är du ledsen?
- Jag är både ledsen och inte, snyftade jag. Det är ingen fara vännen, mamma bara älskar dig så mycket!!
- Jag älskar dig med mamma.
Usch...
Vi åkte till stan efter att vi ätit. Till djuraffären. Och tårarna rann i bilen på väg in. I omgångar. Och litegrann kom det på vägen hem. Tankarna jag har tänkt idag har varit så stora. De har varit svåra att skaka av sig. De har liksom återkommit hela tiden fast jag verkligen försökt att tänka på något annat. Jag hoppas verkligen att jag orkar släppa det här snart. Jag kan inte hålla på att gråta och sörja för något som inte ens hänt mig, jag vet. Det är ju nästan konstigt att göra det. Det är bara det att det hela är så stort. Livet. Banden till sina barn.
Men jag ska ta mer vara på livet nu. På tiden med mig och mina barn.
Och jag ska skänka en slant till Barncancerfonden när nästa lön kommer. För att historien om Oscar berört mig så djupt. Gör det ni med!
1 kommentar:
Blir verkligen glad att du tar vara på livet, tiden med dig och dina barn. Och tack för det fina du skrivit om Oscar, har inte orkat kommentera det här förrän nu, men tack.
Det är bedrövligt det som hänt, men man får verkligen perspektiv på livet. Tack igen.
Va sött det var det ni sa Robin o du =)
Kram och må så gott!
Skicka en kommentar