torsdag 8 januari 2009

Historien.

Jag har ju lovat att jag ska försöka berätta hela "historien" om min graviditet och missfallet jag hade tätt innan jag blev i den här graviditeten. Det blir kanske i stora drag, men här kommer den iallafall:


Jag hade p-stav som jag satte in i mars 2006. Då med tanken att den skulle få sitta i tiden ut, alltså till i mars i år. Men ju mer tiden gick och desto större Robin har blivit så blev vi mer och mer sugna på en bebis, både Peter och jag. Så i augusti 2008 åkte vi in till Charlottakliniken och fick staven uttagen.

Den 5 oktober fick jag min första mens. Tiden gick och jag fick lite så småningom lite graviditetssymptom som ömma bröst och en otrolig trötthet (likadant som jag hade förra gången med Robin). Så den 10 november testade jag mig och fick ett svagt, svagt plus. Det var så svagt att jag först var på väg att slänga stickan i tron att den var negativ, men så ville Peter titta och vi såg att det faktiskt var ett plus. Om än knappt synligt. Och ett plus är ju alltid ett plus...

Kanske berodde det på att jag inte testat med morgonurin tänkte vi, så nästa morgon testade jag igen och fick ett lite starkare resultat. Men fortfarande svagt. Men å andra sidan skulle det ju vara så tidigt i graviditeten så det kanske berodde på att hcg-halten inte var så stark än?

Samma dag (11/11) började jag blöda. Jag blev orolig, för jag visste inte om det var en nidationsblödning eller mens eller helt enkelt ett missfall. Att man får en liten blödning är tydligen vanligt, men jag tyckte inte att den här blödningen var liten. Den var precis som mens. Kanske lite, lite mindre bara. Och det höll på i ungefär 3 dagar. Jag testade mig igen den 14/11 och även då fick jag ett supersvagt plus.

Blödde lite till och ifrån till den 18/11 då jag testade mig igen. Och det blev ett plus så svagt att det knappt gick att urskilja. Man tycker ju att jag borde ha fattat nåt när plusen var så otroligt svaga... Hur som helst så gjorde jag inte det, ringde en barnmorska den 19/11 och fick en tid för ett hälsosamtal som hon kallade det och som de tydligen brukar göra i vecka 6-7 vilket jag då skulle vara i. Jag berättade för henne att jag blödit och allting, men det verkade inte vara något konstigt.

Så den 24/11 var jag på mvc för att ha det där samtalet. Där fick jag också för mig att jag ville testa mig där för säkerhets skull. Som om jag kände på mig att något inte stämde. Och det gjorde det inte heller. Stickan där gav inget utslag what so ever. Inte minsta tillstymmelse till hcg. Jag var inte gravid (längre). Huu, vad jobbigt det var att sitta där just då. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var en sån stor besvikelse och samtidigt så kändes det så pinsamt på något vis. Och jag började ju gråta så klart... Efteråt skulle jag ha åkt in på affären och handlat, och jag började köra ditåt, men jag fick sen bara åka förbi och hem. Jag var helt förstörd.

Jag fick med mig ett test till att göra hemma morgonen efter med morgonurin och barnmorskans mobilnummer så att jag lättare skulle få tag i henne när jag testat mig. Det visade supernegativt då med och jag ringde henne aldrig. Jag klarade inte av det. Det var nånting med henne som jag inte tyckte om heller, som jag inte kan sätta fingret på, men mest var det nog den jobbiga situationen som gjorde att jag bara lade ner allt.

Det blev några jobbiga dagar innan jag till slut ryckte upp mig. Bestämde mig för att låta allt bli som det blir.

Jag hade några konstiga "känslor" runt äggstockarna både den 26 och 27 som jag vet om, men tänkte att det säkert berodde på inbillning pga vad jag just varit med om och att jag så gärna ville att det skulle vara något. Jag tyckte iallafall att det skulle kännas otroligt löjligt att testa sig igen bara för att få ett till negativt besked och bestämde mig för att inte låta det ta över allting. Jag ville inte bli besatt av det. Så jag bestämde mig för att vänta på nästa mens som jag räknade med skulle komma kanske mellan 9-15 december någon gång. Och annars inte bry mig så mycket mer. Och jag väntade. Och det blev den 23 december och jag hade fortfarande inte fått någon mens. Så jag köpte graviditetstest och testade på dagen. Och där, utan att det ens var morgonurin, så sa det bara PANG! och ett stort fett starkt plus uppenbarade sig på en gång. En sån skillnad från alla de andra testerna!

Så sammanfattningsvis så kan man säga att missfallet jag hade, hade jag nog aldrig ens vetat om om det inte varit för att jag testat mig. Det liksom blödde ut med mensen... Men nu visste jag ju, och det var så klart jobbigt.

Det lite "roliga" (eller vad man ska kalla det) är att enligt uträkningarna så ska den här graviditeten haft sin början typ dagen efter jag gjorde det där hemska besöket på mvc... =) Och det jag kände då 26-27 bl.a. kan ju då mycket väl ha varit något!

Den här gången har jag dock inte ringt mvc än. Dels har det varit en massa helgdagar och dels så har jag varit lite rädd att gå dit för tidigt. Men nu är jag ju redan i vecka 9 och ska nog försöka ringa dit imorgon. Nu tror jag inte att den där barnmorskan jag inte gillade är kvar heller, så jag hoppas jag får någon bättre den här gången.

Samtidigt har jag nog blivit lite hispig för jag skulle gärna vilja testa igen INNAN jag går till mvc så att inte samma sak upprepas... Fast innerst inne tror jag ju inte det. Jag har fortfarande inte fått någon mens ju, jag har superömma bröst sedan flera veckor och som ni vet så mår jag jävligt illa. Om inte det är sunda graviditetstecken så vet inte jag vad det är... Men ni fattar hur man blir?

Jaja, nu ska jag avsluta här och plocka upp min lilleman ur badet. Han är väl som ett russin vid det här laget...

4 kommentarer:

MammaSusan sa...

Jag vet precis hur det känns & hur nojjig man blir/är! Jag har ju lyckats bli gravid 2 omgångar på rad juni & juli, okt & nov, kroppen har lättare att bli gravid direkt efter ett mf, då man redan har massa hormoner i kroppen. Sen är det bara enligt statistik 0,5-1% som drabbas av upprepade mf dvs fler än 3st.

Håller tummen för att det bli en bebis, verkar ju lovande med alla tecken! Kram

Anonym sa...

En del skulle inte få jobba inom vårdyrket tycker jag. Hoppas du får en bättre barnmorska den här gången :-)

Läskigt med missfall. Men den här gången ser det ju ut till att gå vägen, det ska jag allt hålla tummarna för ordentligt ska du se :-)

Tessan sa...

Tack snälla ni =)

Milla sa...

usch vad jobbigt med missfallet. :( håller alla mina tummar för att det ska gå bra denna gången och det tror jag att det kommer att göra också. :) kram.