Telefontider.

Idag har jag två telefontider att passa med läkare. Först ringer Mona runt 14:00 och sen ska Jörg ringa mellan 16-17. Jag vet inte varför, men det känns nervöst tycker jag. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men det ger sig väl när jag väl har dem i luren. Och det är ju tur att jag har tiden med Mona först eftersom Jörg ska ta över mig från henne sen och då är det ju bra om man kan förmedla vad hon har sagt typ.

Mår så där annars. Kanske lite piggare idag än igår. Igår kände jag mig verkligen låg igen. I förrgår var jag iof inte heller så pigg, men det var värre igår.

Trött just nu. Linus har varit tätare än någonsin i natt och runt 6:15 gav vi upp att försöka sova nåt mer och gick upp. Sen har vi varit vakna. Jag hoppas på att få sova middag idag...

Ikväll kanske vi ska hem till grannarna en sväng. Ska bli roligt. Jag har aldrig varit inne hos dem heller så jag är lite nyfiken =)

Nu ska jag börja göra Robin i ordning för dagis.

Hej svejs!

Hur är det?

Sitter med Linus vid köksbordet och försöker hinna med att få ner några rader idag då istället. Vi får väl se hur länge han håller humöret uppe :P

Idag känner jag mig väldigt trött och hängig, lite nere så där. Allt känns liksom tråkigt och jobbigt. Jag hoppas det går över snart.

Annars har det varit lite bättre ett tag igen. Var ute och åt med 4 tjejkompisar i lördags och sen fortsatte vi kvällen hemma hos Marie (som var en av de 4...) Jag var inte hemma förrän typ 00:00 eller vad klockan kan ha varit och jag hade haft sååå trevligt. Jag behövde verkligen den där kvällen för att bara få vara och det gjorde väldigt mycket för mig faktiskt.

Vad händer annars då? Jo, vi ska väl börja så smått nu att göra om på nedervåningen så att vi får plats med vår säng i rummet under trappan. Robin ska få vårt rum och Linus ska få Robins. Linus har ju inget eget rum än och visst är det inte bråttom, men det ska ändå bli skönt att komma igång. Sen får de ta den tid det tar. Jag känner mig faktiskt inte stressad med det, utan är förberedd på att det kan ta väldigt lång tid. Annars kan jag ju vara lite otålig, men så känns det inte nu. Peter säger att det kommer att gå fort, men jag tror ändå att jag tar det med en nypa salt... =)

Nej, nu vill inte Linus vara med längre... Jag fattar inte hur man kan tappa humöret så fort som den här lilla bebisen alltså... Men men, det är han som bestämmer, så hejdå för den här gången ;)

50/50

Sitter vid datorn och sippar på en Red Bull... Underbart!!
Linus sover och Robin är på dagis. Den här veckan är jag sjukskriven och Robin får vara på dagis varje dag mellan 9-16. Han är alldeles överlycklig för det och det är ju bra =)

Hmm, nu vaknar Linus så klart, så jag hinner inte med att skriva det jag tänkte. Inte just nu iaf. Kanske senare. Eller en annan gång.

Men jag hinner berätta vad Robin talade om för mig härom dagen; "Du är hälften tjatig och hälften snäll, mamma" Så nu har jag ju iallafall fått en början att gå på i sökandet efter mig själv ;)

Later.

Positivt.

Tänkte att det nog är dags för ett positivt inlägg nu i allt som varit...

Först och främst; inget ont som inte har något gott med sig. Och med det menar jag att jag verkligen fått upptäcka vilka härliga människor jag har runt omkring mig. Jag känner mig för tillfället väldigt omtyckt istället för som jag kände mig tidigare. Jag har fått så många fina kommentarer, mail, hälsningar... Jag visste ju iof redan att jag har väldigt bra vänner, men att jag hade så MÅNGA visste jag inte =)

Och så en kommentar från underbara Obi:
Robin tittade när Peter spelade WoW imorse och fick se att karaktären Peter spelade med var kvinnlig:
-Är det där en tjej du spelar med? Är du en tjej?! HERREguuuud...

Sen vill jag avsluta med att citera min man för att ge er en lärdom om livet:
"Det är manligt att vara rädd för hunddregel..."
Bara så att ni vet tänkte jag... =)

Tack och godnatt!

Fått hjälp.

Det är konstigt. Idag känns allt nästan bra igen. Det är det ju så klart inte, men det är ju den där berg-och-dalbanan som jag nämnt nån gång förut.

Var till läkaren igår, Mona, och där fick jag utskrivet antidepressiva mediciner och så ringer hon mig till veckan igen. Sen ska jag börja gå hos Jörg istället som är min och Peters läkare på vårdcentralen (Mona jobbar ju på MVC/BVC). Och kanske börja hos en kurator. Vad jag nu ska säga till den... Hur som helst så har jag börjat ta tag i allt nu, om än med viss hjälp (hade det inte varit för Peter så hade jag aldrig gått till doktorn...)

Nu är jag sjukskriven fram till den 2 februari vilket betyder att jag får ha Robin på dagis lite mer under den tiden så det kommer ju att avlasta lite. Sen ska det nog bli bra ändå. Och Peter är hemma hos mig resten av den här veckan iallafall och det känns skönt.

Tack för alla gulliga kommentarer!
Jag är snart tillbaka.

Krasch.

Det var inte så bra igår iallafall.
Först på morgonen när jag inte fick Robin att klä sig och Linus spydde ner både sig själv och mig så blev jag helt handfallen. Jag visste inte hur jag skulle få iväg Robin till dagis, så jag fick ringa svärmor och hon fick komma hit och passa Linus så jag kunde sticka iväg med Robin utan honom.
Sen var det väl ändå okej så långt. Ända tills jag ringde mamma för att prata lite och hon frågar "Och hur mår du idag då?" Då brast det ju lite där och det slutade med att mamma fick gå förbi dagis och hämta Robin och sen följa med hit.
Efter det var det lugnt igen även om jag mådde lite underligt. För att sen på kvällen få en riktigt otäck upplevelse. Jag kraschade. Eller min hjärna kraschade. Satt och matade Linus med morotspuré när han började bli ledsen och skrika. Mer och mer. Och det var kladdigt överallt eftersom han inte är så van att äta än, så som det blir då. Och så blev jag liksom bara helt borta på något vis fast jag ändå var med. Jag försökte torka honom lite med en tvättservett på ena handen, men vad tror ni det hjälpte liksom... Sen hör jag mig själv säga "Ja, jag kan inte" och så gick jag bara ner och lade mig. Det äckliga var att jag visste verkligen inte vad jag skulle göra med bebisen heller, det var helt blackout... Och det var otäckt att jag bara gjorde så där utan att tänka.
Och vilken tur att både mamma och Peter var hemma!!

Så nu vet ni. Det är inte bra. Inte bra alls. Men jag ska få hjälp nu. Fast jag själv inte trott att det behövs så får jag väl försöka inse att jag måste. Jag klarar inte livet själv just nu. Imorgon ska jag till doktorn trots min motvilja först och efter det får vi se vad som händer. Peter följer med mig, annars kommer jag inte iväg.

Jag vill helst inte att någon ringer, även om det är för att vara snälla. Jag orkar inte prata så mycket om det just nu. Och jag klarar mig, det gör jag ju alltid... Sen är Peter hemma från jobbet och jag har både mamma och svärföräldrarna till hjälp.

Mer död än levande.

Jag har egentligen inte tid att skriva något här, ska snart iväg till dagis med Robin.

Återbesöket gick bara bra, ärrvävnaden har minskat och är nästan borta. Sen fick jag penicillin som jag kämpar med nu så ska väl även mina trängningar och andra problem bli borta kanske...

I fredags var jag till BVC-läkaren med Linus (iof samma som jag har på MVC) för att han är så tät i näsan hela tiden, men det är tydligen inga fel på honom som går att se och det får fortsätta att vara så. Suck...

Och sen vill jag bara sammanfatta den senaste tiden lite: Det har gått väldigt mycket upp och ner. Jag har börjat inse saker och fattat att folk nog bryr sig mer om mig än vad jag tror. Änden jag måste börja i är antagligen att börja bry mig om mig själv också för att kunna se att andra gör det också. Jag mådde bättre några dagar, men nu efter två nästintill sömnlösa nätter pga diverse orsaker så känns det för tillfället ganska mycket skit igen. Men det blir väl bättre när jag blir piggare får vi hoppas. Även om inte alla problem kan lösas genom sömn...

Nej, jag får sluta så vi slipper springa till dagis.
Usch, jag känner mig mer död än levande idag...

Återbesök.

Idag ska jag på återbesök till läkaren för att kolla upp mina nedre regioner... Det är fortfarande inte helt bra och jag fattar ärligt inte varför jag inte fick något svar på urinprovet jag tog nån gång före jul där. Jag var så säker på att det skulle visa något eftersom jag har en del trängningar... Men men, vi får väl se vad som sägs idag. Om det går så ska jag ta cellprov samtidigt också.

Usch, jag vill verkligen inte. Förra gången höll jag ju på att börja grina när jag låg där i den hemska stolen och det lär ju inte vara lättare idag... *suck*

Nu måste jag göra barnen i ordning och knalla iväg till dagis. Sen hem och kanske hinna greja lite om Linus sover. Läkarbesöket är inte förrän klockan 14 så jag har några timmar på mig att skruva upp mig lite extra inför det... Blä...

Den gråa musen kan visst också göra intryck...

Tänk vad lite ord kan göra! Dels så har jag efter lite tänkande nu kommit fram till lite mer vad problemet är (och att det ligger mest hos mig själv) och dels så känns många saker redan bättre, tack vare ALLAS era kommentarer. Sen så är det ju bara så med mig också att både mitt humör och min sinnesstämning kan svänga väldigt snabbt... MEN nu har jag iallafall sett att jag inte har helt rätt när jag tror att jag är ensam i hela världen...

Och gissa om jag blev förvånad när jag läste Millas senaste kommentar om att det var mig hon mindes från när vi jobbade tillsammans och att jag hade varit så bra mot henne...
Jag trodde faktiskt inte att jag kunde lämna sådana avtryck hos folk. Jag har alltid kännt mig grå, alldaglig, lite i bakgrunden. Att jag är beige (som jag en gång blev kallad och tydligen inte kan släppa :P) och att jag inte har så där jättemycket till personlighet. Jag är inte särskilt bra på nånting och har inga speciella intressen. Platt. Och som sagt lite osynlig.
Och så kommer det fram att jag faktiskt lämnat ett avtryck hos någon och dessutom gjort det bra! Oj...

Jag måste nog börja att försöka tänka lite annorlunda nu. Och framför allt; ta reda på vem jag är... När jag inte är mamma, som ju är min enda personlighet för tillfället.

Fortsättning fast jag inte skulle.

Först av allt så vill jag tacka för alla fina kommentarer (och mail och telefonsamtal!). Folk verkar visst bry sig lite mer om mig än vad jag trodde. För det handlade nog mest om att bli sedd tror jag. Mycket bottnar i just familjelivet och att jag "glömt" mig själv, men jag har även kännt mig liksom osynlig för andra människor. Men som jag skrivit i inlägget innan så vet jag inte hur jag ska förklara det riktigt. Och jag känner ofta att hur jag än skriver så kommer det ut fel och att jag istället borde lära mig tiga. För även om det handlar om mig från början så lyckas jag alltid att förstöra något eller göra så att det i slutändan blir någon annan som får ont... Och så blir man ännu mer ledsen och ska må dåligt ännu mer för hur man är...

Sen så vill jag be Milla om ursäkt om du blev sårad för det var inte min mening. Jag kunde bara inte tolka ditt inlägg på annat sätt (eller ja början på det iaf). Hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte till en fråga om jag vet vad jag har att vara tacksam för, utan frågan om jag verkligen är tacksam... För om mitt påstående att jag är tacksam så står det ju Är du verkligen det? Och det var det som fick mig att "gå igång".
Att enbart svara dig var inte meningen och det var absolut inte menat som ett personangrepp. Jag TROR ingenting om dig som du skriver och jag VET att du inte är "sån", så därför blev jag ärligt lite förvirrad när jag läste ditt inlägg. Jag tolkade det tydligen fel, men det kanske inte var helt rätt uttryckt heller? Hur som helst så är jag ledsen. Förlåt, för jag gillar faktiskt dig och att du bara skrivit uppmuntrande kommentarer tidigare vet jag och är glad för. Och jag tog även resten av din kommentar positivt, bara så att du vet.

Och angående mitt första inlägg, det korta, så vill jag bara klara upp att någon alls inte syftar på någon speciell person, utan att det betydde just någon alls över huvud taget. Ungefär som jag skrev. För just då kände jag mig enormt obetydlig. För de flesta.

Jag har kännt att jag helt ego vill ställa mig på en offentlig plats och skrika "MEN JAG DÅ??!! HALLÅ??! SER NI MIG??!" Och jag har kännt att det kvittar folk om jag finns eller inte. (Ja, inte mina barn då förstås). Kanske inte på det där sättet att folk inte skulle bli ledsna om jag dog, det är inte det jag menar heller, utan bara att jag inte är en särskilt viktig del i någons liv. Som att folk kanske skulle sakna mig när jag väl är borta, men inte lägger någon större energi på mig nu. Samtidigt så är det ju det där med att man kanske skulle lägga ner lite mer energi på sig själv också. Delvis så har jag ju också bidragit till att jag blivit så osynlig som jag är.

Jag har problem med mig själv. Sandra är inne på rätt spår när hon skriver att jag borde ta reda på vem jag är och vill vara osv. För det vet jag inte riktigt längre. Jag finns ju inte... Hur jag ska nå dit är inget jag har kommit fram till än...

Jag vet inte hur mycket jag törs skriva längre. Och redan nu har jag gått emot mig själv genom att fortsätta skriva eftersom jag sa i inlägget igår att jag skulle sluta med det. Dessutom så svamlar jag ju bara en massa...

*suck*

Jag är inte otacksam. Jag är ledsen.

Läs kommentarerna till inlägget innan och sen kan ni fortsätta läsa här.



Milla undrar om jag verkligen är tacksam som jag säger och jag håller fast vid att jag ÄR det. Jag är oerhört tacksam för det jag har (precis de sakerna som Milla räknar upp i sin kommentar). Jag är till och med tacksam för att jag har ett jobb, även om det inte är varken det bästa eller roligaste i världen. Jag blir ärligt talat lite ledsen när min tacksamhet ifrågasätts när det gäller de här sakerna, för det har hänt förut under mitt liv. Och de flesta gångerna så har det varit för att jag haft något som den som ifrågasätter inte har. Och jag fattar inte: Bara för att man har det man har, kan man inte må dåligt då? Visst underlättar det att jag har körkort t.ex. eller fyller upp en massa lycka i mitt liv genom att jag har barn, men jag kan också ha sånt som gör mig ledsen om jag råkar tänka lite för mycket.

Det kanske låter dumt, men man ska inte säga för mycket för man vet inte hur andra har det till 100% varken inom sig eller hemma. Jag VET att jag är den viktigaste personen i mina barns liv, det är ju ganska naturligt eller hur? Och jag finns för dem. Mer än för någon annan. Jag finns till för en massa personer, men tyvärr knappt alls för mig själv längre. Och jag KÄNNER att jag inte är så viktig i andras liv heller. Och det gör ont och är jobbigt, vare sig man har en man eller barn eller jobb... När man liksom inte finns längre. Hur många tänker egentligen på människan Therese? Knappt någon som visar det iallafall.
Och sen får ni kalla mig barnslig eller otacksam eller what ever, men jag VILL vara något mer än mamma (hur mycket jag än gillar det för att poängtera det igen) men det är jag inte nu.

Och hur viktig jag är för Peter kan inte ni veta. För det vet inte ens jag.

Jag hade inte tänkt utveckla det här så där särskilt mycket, men efter era kommentarer så känner jag mig tvungen. Och så tänker jag. Och blir ledsen, fast jag skulle försöka slå bort det där att jag känner mig som jag gör. För även om man INTE KAN STYRA KÄNSLOR så kan man försöka att fösa bort dem. Det brukar jag vara ganska bra på. Och har varit länge. Problemet är att de brukar komma tillbaka då och då för att slå till mig med en jävla kraft och det är det som har hänt nu. Igen.

Åh, nu har jag hållit på och skrivit till och tagit bort och ändrat och börjat om och jag vet inte vad. Men jag tror jag ger upp istället. Jag har mycket jag vill få ut och tala om för att andra ska förstå HUR jag mår och delvis VARFÖR jag mår som jag gör och VAD jag menar med att jag känner mig obetydlig och onödig, men det går liksom inte. Det kommer inte ut rätt. Och hur jag än skulle skriva så är det alltid någon som inte förstår, eller misstolkar eller kanske t.o.m. tar åt sig fast det inte är menat till just den personen, så varför slösa mer energi. Jag ska ta mina känslor om stoppa in dem tillbaka där de kom ifrån och lägga locket på ett tag till. Tills de trycker sig ut nästa gång. Och då kan vi ju hoppas att jag kan låta bli att göra något som helst försök till att vädra dem...

Och vad jag egentligen ville ha sagt har nog inte kommit fram den här gången heller. *suck*

Deppigt.

Började att skriva ett inlägg här, men det blev så deppigt så jag raderade det. Och jag vet inte vad jag ska skriva istället så det blir nog inget vidare långt inlägg idag.

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för och jag ÄR det, men det finns saker jag saknar också. Som att få känna mig viktig för någon. Någon alls, över huvud taget...

Nej, jag skulle ju inte... Slutar här.

Ska försöka ta tag i lite städning här nu.

Om 2009.

Så här skrev jag om 2009 i årsskiftet 08/09:

2009...
...börjar på mitt nygamla jobb. Troligtvis i februari. Jag kommer inte att jobba som vårdbiträde längre utan ska ingå i en servicegrupp i kommunen som har hand om städ, mat, inköp och tvätt.
...ska få mitt andra barn, BF 18 augusti, om allt går som det ska.
...mammaledighet.
...mannen fyller 30 år.
...vill tatuera mig igen.
...få en bättre kontakt med många av vännerna. Jag har varit så slö 2008.
...skulle vilja gå på Big Comedy om det kommer till Karlstad.


Här kommer några kommentarer så här med facit i hand:

~Jobbet började redan i januari och det blev ganska pang bom om man säger så. Dessutom blev det inte alls någon riktig servicegrupp. Jag fick en arbetskamrat och vi två tillsammans tog hand om enbart städbiten. Delade plats med två till ibland som hade hand om den kylda maten och inköp men jobbade inte tillsammans på det viset. Tvätten var helt för sig. Har trivts ganska bra, men det var inte så kul att bara städa... Dessutom blev det jobbigare och jobbigare allt eftersom graviditeten gick.

~Mitt BF ändrades till 31 augusti efter ultraljudet och sen behagade ändå lillen inte att komma ut förrän den 8 september. Oj, vad vi väntade på honom... Men till slut kom han, ganska dramatiskt, till världen med sugklocka, lille Linus. Det var min första vaginala förlossning då jag blev snittad med Robin. Det var nog både det värsta och det häftigaste jag varit med om på samma gång. Man vet iallafall inte vad riktig smärta är förrän man fött barn kan jag säga!

~Har varit mammaledig sen 1 juli och året ut. Fortsätter så klart det här året. Med Robin var jag hemma tills han var 5½ månad, men den här gången har jag tänkt att vara hemma minst tills Linus blir 1 år.

~Peter fyllde 30 år den 3/12. Jag och hans mamma planerade en fest för honom som hölls den 28/11 i Slottsbrons Folkets Hus. Tror vi lyckades ganska bra med den. Men så tog den 2 månader att planera den och att hålla den hemlig var inte alltid det lättaste. Duktigast var nog Robin ändå som bara är 4 år och ändå lyckades hålla tyst hela tiden!

~Någon mer tatuering blev det inte. Har varken funnits tid eller pengar. Men nu 2010 ska vi väl försöka få till det. Måste ju skriva till Linus namn på armen om inte annat.

~Bättre kontakt med vännerna... Hmm... Jo, jag tror nog faktiskt att det var bättre under den senare halvan av 2009 än vad det var 2008 iallafall. De första månaderna 2009 mådde jag inte så himla bra pga graviditeten så då låg jag mest hemma på soffan eller sov när jag inte jobbade, så då var jag väl inte så social heller, men sen har jag faktiskt försökt lite mer. Några vänner har man väl kanske "tappat" men andra har jag istället fått mer och starkare kontakt med. Sen har man fått nån ny också =)

~Big Comedy kom aldrig till Karlstad 2009.



Nu är det dags för mig att väcka Robin och sen göra barnen i ordning för att ta Robin till dagis. Idag börjar vardagen igen efter alla helger.

Jag kommer tillbaka så småningom.

Kärt återseende?

När jag skrev sist så hade jag tänkt att nu skulle det ta mig tusan bli lite bättre med uppdateringen här, men ni har nog märkt vad som hände istället? Det blev om möjligt ännu sämre med den saken istället. Dels så har inte samma tid funnits tror jag och dels så har jag liksom inte haft någon större lust heller. Jag har liksom inte vetat vad jag ska skriva riktigt. Jag antar att jag har haft en liten svacka i mitt liv igen och kännt mig lite så där obetydlig och meningslös igen som jag kan göra ibland. Och jag trodde nog ärligt att ingen var så där väldigt intresserad av att läsa min blogg iallafall. Så jag nöjde mig med facebook och att läsa andras bloggar istället. Jag hade inte tänkt att skriva något här nu heller, men så fick jag se att ni faktiskt var iallafall två personer som "saknat" mig så jag får väl göra ett nytt försök till att blogga igen. Även om jag sällan har något nytt att komma med...

Detta blir dock allt för nu då tillfället är lite illa valt med en lite grinig bebis bl.a. Ska försöka att få ner några rader om det gångna året och så där i nästa inlägg, men nu får jag som sagt hoppa ur cybervärlden en stund och kanske ordna till en flaska med mat åt min minsting.

På återseende!