måndag 10 augusti 2009

När Robin kom till världen.

Snart ska jag bli mamma för andra gången. Det är spännande och man tänker ju så klart mycket på hur det ska bli, och då inte minst på själva förlossningen så klart. Det är snart ganska exakt 4 år sedan som Robin kom till världen och då bloggade jag på Lunarstorm. De senaste dagarna så har jag varit tillbaka där och läst mina gamla inlägg från den tiden. Det har varit väldigt roligt att få minnas tillbaka så måste jag säga.

Så här hade jag skrivit om Robins födelse:

I söndags kväll, en stund efter att jag skrivit dagbok här på lunar om att det fortfarande inte kommit någon bebis, så gick vattnet... Runt 21:30 ungefär. Jag hade fortfarande inga värkar då, men även de kom igång runt 22:30. Ringde förlossningen som tyckte att jag skulle lägga mig och försöka sova och vila så mycket jag kunde då det ändå brukar ta ett tag. Runt 23-tiden så försökte vi lägga oss en stund då, men jag orkade nog inte en hel timme ens. Vi gick upp igen och ringde svärmor som varit hos oss tidigare på kvällen också så hon fick komma tillbaka och så satt vi i köket ett tag och pratade medan jag försökte parera mina värkar. Strax efter 01:00 kände jag att det gjorde för ont för att jag skulle vilja vara hemma längre och vi åkte iväg till förlossningen i Karlstad.

Resan dit gick bra, det otrevligaste var nog vattnet som rann så fort jag fick en värk, och så höll det på i många timmar. Klockan 03:20 ungefär var jag öppen 4 cm och det verkade på barnmorskan som att det hade gått ganska fort och hon tyckte jag var duktig som måste ha klarat de värkarna så bra. Däremot tyckte hon att det kändes lite konstigt, som om att det inte var huvudet som kändes neråt utan att det skulle vara rumpan. Hon var inte helt säker, men förde över de tankarna till nästa barnmorska som hon bytte skift med på morgonen. Hon tyckte också att det inte kändes helt rätt så hon beställde ett ultraljud för att kolla upp detta helt säkert.

Natten på förlossningssalen var ganska bra ändå och precis som jag trodde så var Peter helt underbar! Han var med på allt och höll min hand varje värk så jag fick krama den så hårt jag ville. Han hjälpte mig hela tiden på toaletten och bara fanns där. Men det var nog också det enda som blev som man hade tänkt sig...

Klockan 09:00 gjordes ultraljudet som barnmorskan beställt och mycket riktigt så hade de två barnmorskorna kännt rätt. Min bebis satt upp och har troligtvis gjort det hela tiden =/ Det skulle alltså bli kejsarsnitt. Oj, vad vi grät både jag och Peter. Inte just för att det skulle bli kejsarsnitt heller kanske, utan mer för att det var så omtumlande. På bara en timme skulle vi ju ställa om oss helt totalt. Klockan 10:00 skulle jag rullas iväg och opereras. Jag fick dropp och de satte in kateter och gjorde mig i ordning. Jag tror jag grät hela tiden. Jag var så otroligt rädd, mest för ryggmärgsbedövningen tror jag och så hade jag ju fått en ganska fin chock.

Jag spydde flera ggr där jag låg på operationssängen pga av tidigare morfinspruta och jag skakade som ett löv av stress. Det kändes inte alls trevligt att rullas där i korridoren med alla människor på väg till operationssalen men samtidigt orkade jag inte bry mig så värst mycket. Väl framme så var bedövningen det värsta tror jag, att känna hur det sticker i kroppen och trots att man skickar signaler till tårna att röra på sig så händer ingenting. Jag var bedövad ända upp till bröstkorgen och kunde inte röra en fena. Det enda positiva var väl just då att jag slapp värkarna som även gått över till ordentliga krystvärkar där precis på slutet av någon anledning som jag inte känner till.

Iallafall så var det dags att få ut bebisen. Det kändes som att det gick ganska snabbt, men hur lång tid det tog vet jag inte. Klockan 10:48 var han iallafall ute och de höll snabbt upp honom över skynket och frågade Peter om han såg vad det var. Jag hann inte fatta nånting, men Peter såg. Sedan stack de iväg med honom (Peter var med dem så klart) och efter en liten stund var de tillbaka och lade underverket hos mig. Det var en pojke och det var världens finaste!

Jag kördes iväg till uppvaket (visst var jag vaken, men min kropp var ju inte det) och Peter fick följa med och väga lillkillen och klippa navelsträngen. Han fick göra en mössa av tubgas (vår egen mössa var för liten :P) och klä på honom hans första kläder. Där jag låg och väntade så fick jag frågan om jag ville att de skulle hämta Peter & bebisen till mig eller om jag ville vara ifred en stund... Vilken fråga! Klart jag ville ha dem hos mig! Efter en stund så kom de och Robin, som bebisen ska heta, fick ligga hos mig och försöka amma för första gången. Åh, vad lycklig jag var (är)!

Eftersom jag genomgått ett snitt så fick vi ligga på avdelning 11 istället för att bo på patienthotellet. Där har de bara två familjerum och har man då otur så får inte pappan stanna kvar över nätterna. Vi hade tur, det var lugnt på förlossningen och Peter kunde stanna alla tre nätterna vi var kvar där. Vet inte hur det hade gått annars. Han har ju varit det största stödet man kan ha tror jag. Och han som vanligtvis kan vara lite känslig för olika saker har varit hur lugn som helst. Han svimmade inte en enda gång :P

Nu har vi varit hemma två nätter och det känns underbart! Sista dagarna på avdelningen så ville man bara hem och kunna vara sig själv och få vara den familj som man nu blivit.

Robin var 50 cm lång och vägde 3875 g när han kom u
t.

2 kommentarer:

BusNova sa...

Åh va skönt att det slutade bra!!!:)

Marie sa...

Kul läsning :-)

Du kan väl hålla dig i några dagar till i alla fall tycker jag ;-)