Beige.

Usch, vissa dagar känner jag mig så meningslös. Tråkig. Grå. Eller kanske beige som en hemsk människa kallade mig en gång för länge, länge sedan. Sådana här dagar som idag, grubbeldagar, så funderar jag nästan på om hon inte hade lite rätt ändå.

Det är inte så att jag har något behov av att sticka ut eller så. Inte av att "vara någon" heller. Men ändå, man vill ju ändå betyda något. Känna att folk tänker på en. För den man är. Och är glad att man finns. Eller nåt. Jag kan inte sätta ord på vad det är jag tänker och känner, så det är nog lite svårt att förstå vart jag vill komma. Men skit samma. Kontentan är iallafall att jag ibland känner mig både osynlig och onödig här på jorden.

Jag har ju så klart sonen som jag vet behöver mig, och den ofödda bebisen i min mage. Men det räcker liksom inte alltid. Dem är det ju så självklart att man ska finnas för. Barn behöver alltid sin mamma. Och ingen är gladare än jag för att jag har Robin och att jag väntar ett underbart barn till. Det är inte det som det här handlar om. Det handlar liksom om min vuxna kontakt med andra människor och min roll i livet. Men återigen så får jag väl säga att jag har svårt att förklara.

Tidigare ikväll när jag surfade på youtube så snubblade jag över låten "Ingen vill veta var du köpt din tröja" och det om något kan man väl ta som ett tecken när man gått i dessa funderingar hela dagen... Texten brände mig direkt: "ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja..." Det kan ju inte handla om någon annan.

Jag hoppas iallafall av hela mitt hjärta att det blir någonting av mina barn. Att de får ut allt som går av livet och att de får sätta sina avtryck. De kommer vara det enda riktigt bra som jag har åstadkommit och när jag en gång är borta är ju de då allt som finns kvar efter mig...