Kärlek.

Idag ska jag inte säga så mycket om hur jag mår, jag ska bara nämna det att det kännts som SKIT idag med, och sen så ska jag försöka prata om annat istället.

Robin har haft det väldigt lättvindigt med sina vattkoppor. Han har inte haft så där jättemånga och de verkar inte ha kliat något heller. Och ingen feber över huvud taget. Helt otroligt. Det är ju skönt för honom så klart, men jag hoppas bara att han har tillräckligt för att slippa få om det... Det är dock inte färdigt än så vi ska vara hemma några dagar till. Jag har redan tagit ut vab för hela den här veckan så vi kör väl på med det.

Annars vill jag prata lite om hur mycket jag älskar min Peter. Han har ju varit hemma nu från i onsdags med rejäl förkylning och så där själv, men ändå har faktiskt jag varit den som fått vila mest nu. Länge nu har jag ju legat i sängen i över 12 timmar per natt typ. Jag har inte orkat upp på morgnarna, men Peter har inte sagt något om det. Hade det varit han som legat i sängen och fortfarande var tveksam till att gå upp när klockan var 12:30 hade jag varit vansinnig... :P Men Peter går upp med Robin och ber honom lite då och då att låta mamma vara ifred. Och även om han är snäll annars med Peter, så är det ändå inte riktigt likt honom tycker jag. Eller hur man ska uttrycka sig. Annars kanske det hade varit okej om jag låg längre en dag, men så många som jag gjort det nu så hade han nog börjat gnälla. Vanligtvis alltså. Men inte nu. Fast å andra sidan så har jag aldrig mått så här tidigare heller och Peter ser väl det han med. Att det är illa liksom. Och då tar han faktiskt hand om mig. De senaste kvällarna har han t.o.m. gjort mina kvällsmackor. Gullet. Och han springer mellan mig och frysen med glass när jag ligger på soffan och stönar. Jag skulle helt klart kunna vänja mig vid att ha det så här jämt :P

Nej, jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen. Det är väl det att jag är så sur och trött på honom emellanåt, men att han faktiskt är världens underbaraste där inne nånstans ändå. När det väl gäller så kommer det fram det där att han faktiskt älskar och bryr sig om mig så mycket. Som jag egentligen vet finns där, men inte alltid ser (antagligen pga all grå vardag som lagt sig över oss efter alla år tillsammans). Men kärleken finns där fortfarande, under allt. Och det är väl därför vi håller ihop fortfarande och skaffar fler barn tillsammans. Hur det än är så både trivs och passar vi ju ihop. Och absolut passar vi ju till att skaffa barn ihop, vi får ju världens underbaraste kids :P Robin är det bästa finns och snart finns det en till som delar det attributet. Och utan Peter hade jag inte haft någon av dem.

Åh, vad jag älskar min familj! Jag älskar min man, min son och mitt ännu ofödda barn så mycket att det gör ont! Jag skulle kunna tugga om det ganska länge, men jag ska ge mig här innan inlägget blir allt för långrandigt.

Men det var väl inte dåligt att jag för en gångs skull orkade få till ett lite mer positivt inlägg idag, trots mitt annars så dåliga mående... Men trots "skiten" så är jag ändå lyckligt lottad. Jag vet. Och ibland erkänner jag det också, mellan varven där jag tycker synd om mig själv.

Nu ska det bli renbäddning i sängen, sen är det läggdags.

Natti, natti!