Det var inte så bra igår iallafall.
Först på morgonen när jag inte fick Robin att klä sig och Linus spydde ner både sig själv och mig så blev jag helt handfallen. Jag visste inte hur jag skulle få iväg Robin till dagis, så jag fick ringa svärmor och hon fick komma hit och passa Linus så jag kunde sticka iväg med Robin utan honom.
Sen var det väl ändå okej så långt. Ända tills jag ringde mamma för att prata lite och hon frågar "Och hur mår du idag då?" Då brast det ju lite där och det slutade med att mamma fick gå förbi dagis och hämta Robin och sen följa med hit.
Efter det var det lugnt igen även om jag mådde lite underligt. För att sen på kvällen få en riktigt otäck upplevelse. Jag kraschade. Eller min hjärna kraschade. Satt och matade Linus med morotspuré när han började bli ledsen och skrika. Mer och mer. Och det var kladdigt överallt eftersom han inte är så van att äta än, så som det blir då. Och så blev jag liksom bara helt borta på något vis fast jag ändå var med. Jag försökte torka honom lite med en tvättservett på ena handen, men vad tror ni det hjälpte liksom... Sen hör jag mig själv säga "Ja, jag kan inte" och så gick jag bara ner och lade mig. Det äckliga var att jag visste verkligen inte vad jag skulle göra med bebisen heller, det var helt blackout... Och det var otäckt att jag bara gjorde så där utan att tänka.
Och vilken tur att både mamma och Peter var hemma!!
Så nu vet ni. Det är inte bra. Inte bra alls. Men jag ska få hjälp nu. Fast jag själv inte trott att det behövs så får jag väl försöka inse att jag måste. Jag klarar inte livet själv just nu. Imorgon ska jag till doktorn trots min motvilja först och efter det får vi se vad som händer. Peter följer med mig, annars kommer jag inte iväg.
Jag vill helst inte att någon ringer, även om det är för att vara snälla. Jag orkar inte prata så mycket om det just nu. Och jag klarar mig, det gör jag ju alltid... Sen är Peter hemma från jobbet och jag har både mamma och svärföräldrarna till hjälp.
8 kommentarer:
Ta hand om dig så bra du bara kan nu*kram*
Men gumman! :( vad jobbigt att du mår så fruktansvärt dåligt. Kan det vara någon form av förlossningsdepression eller så tror du? Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver nu. Det kommer ordna sig. Även om det kanske inte känns så just nu. Massa styrkekramar till dig!
Jag vet inte riktigt. Jag tror så här att hade jag inte gått igenom en graviditet och sen den här bebistiden så hade jag nog inte brutit ihop just nu, men jag hade säkert gjort det ändå förr eller senare. Kanske om ett år, kanske om tre. Men jag tror att jag hade gjort det ändå. Att jag haft så himla mycket omkring mig på senaste har iallafall hjälpt till. Både med mig själv, med barnen och med annat som jag inte riktigt vill skriva ut i bloggen.
Låter som förlossningsdepression....Hoppas du mår bättre snart! Kram
Uscha vad jobbigt :-( Jag finns här i bakgrunden och lurar så det är bara att hojta till så kommer jag fram.
Bra att Peter följer med dig till doktorn i morgon. Och sen kanske du får en kurator att prata med? Depression av ett eller annat slag verkar du ha i alla fall. Inte lätt alls sånt där :-( Men nu kan det ju bara bli bättre i alla fall. Botten har du träffat så uppåt går det nu ska du se :-)
Kramar i massor *kramkram*
Ja ta hand om dig... Vad bra att du söker hjälp, det är absolut inget fel, skönt din man följer med. Du kommer att fixa detta ska du se.... Stor kram
Ta hand om dej nu, hoppas verkligen att du mår bättre snart.. De kommer ordna sej de är jag säker på..
Kram
Jag förstår. Allt vill man kanske inte utelämna i sin blogg heller. Men som Marie skrev, så har du träffat botten och det kan det ju bara gå uppåt nu. Have faith. Det kommer att bli bra.
Jag hoppas det gick bra hos läkaren idag och att du fick tips och råd på hur du ska gå vidare med detta eller ännu bättre, en remiss till en psykolog eller någon annan form av själavårdare som kan hjälpa dig ur allt det jobbiga.
Du vet också att du har många läsare som håller dig om ryggen och stöttar. Hoppas det är lite hjälp på vägen iallafall. :)
Ta hand om dig. Om ditt hjärta och din själ. Kram!
Skicka en kommentar