Milla undrar om jag verkligen är tacksam som jag säger och jag håller fast vid att jag ÄR det. Jag är oerhört tacksam för det jag har (precis de sakerna som Milla räknar upp i sin kommentar). Jag är till och med tacksam för att jag har ett jobb, även om det inte är varken det bästa eller roligaste i världen. Jag blir ärligt talat lite ledsen när min tacksamhet ifrågasätts när det gäller de här sakerna, för det har hänt förut under mitt liv. Och de flesta gångerna så har det varit för att jag haft något som den som ifrågasätter inte har. Och jag fattar inte: Bara för att man har det man har, kan man inte må dåligt då? Visst underlättar det att jag har körkort t.ex. eller fyller upp en massa lycka i mitt liv genom att jag har barn, men jag kan också ha sånt som gör mig ledsen om jag råkar tänka lite för mycket.
Det kanske låter dumt, men man ska inte säga för mycket för man vet inte hur andra har det till 100% varken inom sig eller hemma. Jag VET att jag är den viktigaste personen i mina barns liv, det är ju ganska naturligt eller hur? Och jag finns för dem. Mer än för någon annan. Jag finns till för en massa personer, men tyvärr knappt alls för mig själv längre. Och jag KÄNNER att jag inte är så viktig i andras liv heller. Och det gör ont och är jobbigt, vare sig man har en man eller barn eller jobb... När man liksom inte finns längre. Hur många tänker egentligen på människan Therese? Knappt någon som visar det iallafall.
Och sen får ni kalla mig barnslig eller otacksam eller what ever, men jag VILL vara något mer än mamma (hur mycket jag än gillar det för att poängtera det igen) men det är jag inte nu.
Och hur viktig jag är för Peter kan inte ni veta. För det vet inte ens jag.
Jag hade inte tänkt utveckla det här så där särskilt mycket, men efter era kommentarer så känner jag mig tvungen. Och så tänker jag. Och blir ledsen, fast jag skulle försöka slå bort det där att jag känner mig som jag gör. För även om man INTE KAN STYRA KÄNSLOR så kan man försöka att fösa bort dem. Det brukar jag vara ganska bra på. Och har varit länge. Problemet är att de brukar komma tillbaka då och då för att slå till mig med en jävla kraft och det är det som har hänt nu. Igen.
Åh, nu har jag hållit på och skrivit till och tagit bort och ändrat och börjat om och jag vet inte vad. Men jag tror jag ger upp istället. Jag har mycket jag vill få ut och tala om för att andra ska förstå HUR jag mår och delvis VARFÖR jag mår som jag gör och VAD jag menar med att jag känner mig obetydlig och onödig, men det går liksom inte. Det kommer inte ut rätt. Och hur jag än skulle skriva så är det alltid någon som inte förstår, eller misstolkar eller kanske t.o.m. tar åt sig fast det inte är menat till just den personen, så varför slösa mer energi. Jag ska ta mina känslor om stoppa in dem tillbaka där de kom ifrån och lägga locket på ett tag till. Tills de trycker sig ut nästa gång. Och då kan vi ju hoppas att jag kan låta bli att göra något som helst försök till att vädra dem...
Och vad jag egentligen ville ha sagt har nog inte kommit fram den här gången heller. *suck*
7 kommentarer:
Man ska aldrig ta åt sig vad andra säger. Man kan lyssna på det, men ta aldrig åt dig. Iaf inte det som DU upplever som negativt. Kram
Du borde ta dig tid och fundera på dig själv, utan att väva in att du är mamma eller fru. Dom tankarna kan förstör så mycket, men man kan inte vara en roll hela tiden. Man måste få utrymme att bara vara sig själv. Det ligger rätt mycket tabu att vilja sätta sig själv i första hand och inte vara mamma. Men man måste nog det annars blir det ju inge bra.
Var mer ego, tror det är det många gör fel, man sätter sina barn i första hand jämt, men det finns fler än du som kan göra det. Ex vänner, man, föräldrar. Mitt tips är helt sonika att må dåligt och tänk tänk tänk. Vem vill du vara och hur ska du nå dit? Vad är det som hindrar dig att bli den du vill? Vem eller vad är det som står i vägen? Har ju själv vart i det sinnes tillståndet och man kan vara hur tacksam som helst och samtidigt må kass och det är inte fel eller någon kan säga nått om det!
Visst är man glad och tacksam för sina barn och man skulle aldrig ångra dem. Men man får bli trött och deppig, inte är jag överlycklig varje gång jag byter bajsblöja =P. Nu har ju jag inte varit mamma så länge, men visst saknar jag att vara Jenny ibland, till och med när man har barnvakt så är man mamma (missförstå mig rätt nu). Nånstans glömmer man sig själv och man finns till för andra mer än för sig själv..
Alla kan vara deppiga och ledsna, spelar ingen roll vad man har lr inte har..
Kram
I första hand så är det väl sig själv man ska vara viktigast för. Och det är väl inte det lättaste det heller :p
Det är svårt att vara människa över lag tror jag och jobbigare blir det när man är en tänkare.
Du kan ju börja med att försöka skriva ner vad du känner, tänker och tycker. Du behöver inte visa det för nån om du inte vill. Det kan ju vara ett sätt att få lite ordning i kaoset.
Kramar
Nu känns det nästan lite som ett personangrepp på mig. Det var bara min kommentar av alla de andra som du refererade till.:( Jag skrev inte sådär för att göra dig ledsen. Jag ville bara förstå. Och försöka få dig att förstå. Men du verkar ha missförstått mig.
Självklart får man vara ledsen.
SJÄLVKLART. Men du skrev inte att du var ledsen. Du skrev att: "Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för och jag ÄR det, men det finns saker jag saknar också. Som att få känna mig viktig för någon. Någon alls, över huvud taget..." Sedan skriver du att du VET att du är den viktigaste personen i dina barns liv. Det var ju det jag ville få dig att inse. Ja? Dåså. Bra att du vet det. Det du egentligen ville skriva var alltså att du vill känna dig viktig för Peter eller?
Jag kan inte säga ett skit om hur ditt och Peters förhållande ser ut eller vad du betyder för honom, det är sant. Men du är hans barns mor, hans livs kärlek, hans fru, jag kan dra slutsatser att han älskar dig. Jag kan garantera dig om att du är jävligt viktig för många människor. Och vi är många som följer din blogg och ditt liv. För att vi gillar dig!
Ta inte åt dig på min (?) kommentar. Jag menade inte att du var otacksam. Jag bara undrade om du var medveten om hur mycket du har att vara tacksam för. Jag menade absolut inget illa. :( Om jag sårade dig på något sätt ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Jag ville bara vädra min åsikt. Och jag förstår att man kan må dåligt även om man har hus och körkort. Men av de få raderna du skrev fanns också utrymme att misstolka och dra egna slutsatser om vad du syftade på.
Jag blir förresten också ledsen över att du TROR att jag tycker att du är otacksam bara för att du har saker som jag inte har. Sån är inte jag. :( Det borde du veta. Jag är inte missunnsamm.
Jag tycker inte att jag har varit annat än uppmuntrande och stöttande i mina kommentarer till dig. Alltid. Under din jobbiga graviditet där Linus aldrig ville komma ut osv, när du känt dig depp har jag försökt komma med uppmuntrande ord. Förutom just den där kommentaren där jag FRÅGADE, inte ifrågasatte, om du vet vad du har att vara tacksam över.
Oavsett vad någon har eller inte har så trampar man alltid någon annan på tårna genom att skriva om känsliga saker som dessutom kan tolkas hur som beroende på vem som läser beroende på vart de befinner sig i sitt liv & har med sig i sin ryggsäck.
Klart man har dåliga dagar oavsett vad man har men någonstans finns det en gräns då det blir för mycket & man kan behöva vila & få hjälp.
Hoppas du mår bättre snart! KRAM
Skicka en kommentar