Först av allt så vill jag tacka för alla fina kommentarer (och mail och telefonsamtal!). Folk verkar visst bry sig lite mer om mig än vad jag trodde. För det handlade nog mest om att bli sedd tror jag. Mycket bottnar i just familjelivet och att jag "glömt" mig själv, men jag har även kännt mig liksom osynlig för andra människor. Men som jag skrivit i inlägget innan så vet jag inte hur jag ska förklara det riktigt. Och jag känner ofta att hur jag än skriver så kommer det ut fel och att jag istället borde lära mig tiga. För även om det handlar om mig från början så lyckas jag alltid att förstöra något eller göra så att det i slutändan blir någon annan som får ont... Och så blir man ännu mer ledsen och ska må dåligt ännu mer för hur man är...
Sen så vill jag be Milla om ursäkt om du blev sårad för det var inte min mening. Jag kunde bara inte tolka ditt inlägg på annat sätt (eller ja början på det iaf). Hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte till en fråga om jag vet vad jag har att vara tacksam för, utan frågan om jag verkligen är tacksam... För om mitt påstående att jag är tacksam så står det ju Är du verkligen det? Och det var det som fick mig att "gå igång".
Att enbart svara dig var inte meningen och det var absolut inte menat som ett personangrepp. Jag TROR ingenting om dig som du skriver och jag VET att du inte är "sån", så därför blev jag ärligt lite förvirrad när jag läste ditt inlägg. Jag tolkade det tydligen fel, men det kanske inte var helt rätt uttryckt heller? Hur som helst så är jag ledsen. Förlåt, för jag gillar faktiskt dig och att du bara skrivit uppmuntrande kommentarer tidigare vet jag och är glad för. Och jag tog även resten av din kommentar positivt, bara så att du vet.
Och angående mitt första inlägg, det korta, så vill jag bara klara upp att någon alls inte syftar på någon speciell person, utan att det betydde just någon alls över huvud taget. Ungefär som jag skrev. För just då kände jag mig enormt obetydlig. För de flesta.
Jag har kännt att jag helt ego vill ställa mig på en offentlig plats och skrika "MEN JAG DÅ??!! HALLÅ??! SER NI MIG??!" Och jag har kännt att det kvittar folk om jag finns eller inte. (Ja, inte mina barn då förstås). Kanske inte på det där sättet att folk inte skulle bli ledsna om jag dog, det är inte det jag menar heller, utan bara att jag inte är en särskilt viktig del i någons liv. Som att folk kanske skulle sakna mig när jag väl är borta, men inte lägger någon större energi på mig nu. Samtidigt så är det ju det där med att man kanske skulle lägga ner lite mer energi på sig själv också. Delvis så har jag ju också bidragit till att jag blivit så osynlig som jag är.
Jag har problem med mig själv. Sandra är inne på rätt spår när hon skriver att jag borde ta reda på vem jag är och vill vara osv. För det vet jag inte riktigt längre. Jag finns ju inte... Hur jag ska nå dit är inget jag har kommit fram till än...
Jag vet inte hur mycket jag törs skriva längre. Och redan nu har jag gått emot mig själv genom att fortsätta skriva eftersom jag sa i inlägget igår att jag skulle sluta med det. Dessutom så svamlar jag ju bara en massa...
*suck*
1 kommentar:
Då har vi bett varandra om ursäkt båda två och allt är utrett. Allt okej nu då? :) Det är möjligt att jag uttryckt mig klumpigt i första kommentaren där. Förlåt igen.
Jag tycker att du absolut ska fortsätta skriva vad du verkligen känner och tänker i din blogg. Det är ju lite som din ventilation utåt. Och uppenbarligen har du ju, (som alla andra människor) ups and downs och tidpunkter i livet då du mår dåligt. Det måste man få ventilera. Få ut det. Och jag misstänker att du inte går i terapi eller något sådant? Då är det väl jättebra att få skriva av sig och få tips, råd och stöttande kommentarer av alla dina bloggläsare som du bryr sig om dig. (Mer än du kanske tror) :)
Fortstätt skriv. Om allt. Om dina problem och om dina tankar. Även dina ledsna tankar. Det är inte bra om de hamnar i ryggsäcken. Tro mig, jag vet. Jag har haft min beskärda del av olyckliga händelser i livet och det verkar aldrig ta slut.
Du är värdefull och du är unik. Och jag kan säga att av de som jobbade duvetvart när jag började som timmis, är du verkligen den som fastnat i mitt minne. Du var en av de underbara själar som tog dig an mig och hjälpte mig när jag var ny och bara kände mig i vägen. Du lades då till på listan: "De goda och bra människorna". Bara så du vet det.
Jag tror absolut att Sandra har rätt att du skulle behöva rannsaka dig själv lite. Vad vill DU? Therese, inte mamman Therese. Försök fokusera mer på dig själv och ditt eget välbefinnande även om det är lättare sagt än gjort.
Jag önskar dig iallafall all lycka! Styrkekram.
Skicka en kommentar