Tänk vad lite ord kan göra! Dels så har jag efter lite tänkande nu kommit fram till lite mer vad problemet är (och att det ligger mest hos mig själv) och dels så känns många saker redan bättre, tack vare ALLAS era kommentarer. Sen så är det ju bara så med mig också att både mitt humör och min sinnesstämning kan svänga väldigt snabbt... MEN nu har jag iallafall sett att jag inte har helt rätt när jag tror att jag är ensam i hela världen...
Och gissa om jag blev förvånad när jag läste Millas senaste kommentar om att det var mig hon mindes från när vi jobbade tillsammans och att jag hade varit så bra mot henne...
Jag trodde faktiskt inte att jag kunde lämna sådana avtryck hos folk. Jag har alltid kännt mig grå, alldaglig, lite i bakgrunden. Att jag är beige (som jag en gång blev kallad och tydligen inte kan släppa :P) och att jag inte har så där jättemycket till personlighet. Jag är inte särskilt bra på nånting och har inga speciella intressen. Platt. Och som sagt lite osynlig.
Och så kommer det fram att jag faktiskt lämnat ett avtryck hos någon och dessutom gjort det bra! Oj...
Jag måste nog börja att försöka tänka lite annorlunda nu. Och framför allt; ta reda på vem jag är... När jag inte är mamma, som ju är min enda personlighet för tillfället.
5 kommentarer:
Du är inte alls en grå mus hörredu :-) Och inte är du ensammast i hela världen heller, men den känslan har jag också till och från så jag vet hur det känns när man tror det. Alla känner nog det nån gång i sitt liv tror jag.
Nåt du är bra på är ord och att skriva :-) du klår mig ju i alfapet varje gång :p Och du är bra på att prata och diskutera. Jag skulle aldrig vågat ta diskussionen du hade med en av lärarna på gymnasiet och en i klassen.
Med tv och annan media har det nog blivit att man har större press på sig själv. Man måste göra nåt speciellt eller vara på ett visst sätt för att folk ska gilla en. Tror man, fast det egentligen räcker med att vara sig själv. Prestationsångest är nog ordet jag ute efter :p
Och nu babblar jag också känner jag ;-)
Kram och puss på dig kompis :-)
Jag mindes många från den arbetsplatsen, tyvärr var det många jag mindes på ett negativt sätt. Jag kände mig mest i vägen för att jag inte hade körkort.
Och jag glömmer aldrig första dagen när jag kom och presenterade mig och sa att jag skulle gå bredvid. En person sa: "Är du undersköterska?" "Nej", svarade jag. "Har du körkort?" "Nej," svarade jag igen. "Nähä", sa hon och vände sig bara om. Det gjorde ont. Jag var vatten värd.
"Jaha, ska du ta henne med dig då"? "Njaa, är det inte bättre att du tar henne? Jag har ju den där turen där det och det ska göras och hon har ju inte delegering." Sådär gick snacket över huvudet på mig. Gissa om jag kände mig i vägen! Jag ville skrika: "HALLÅ! Jag är här som en extra resurs för er idag. Utnyttja det! Och jag kommer att underlätta för gruppen och täcka upp för er när ni vill vara lediga eller blir sjuka, se mig som en resurs istället för ett jävla jobbigt moment att behöva dras med!"
Så ville jag skrika, men höll naturligtvis tyst, fast jag egentligen ville gå hem och grina. Det var några få som jag tyckte om och som förstod att man inte kan allt i början. Några i personalen var jättebra. Du var verkligen en sån person som tog dig tid och förklarade för mig vad som skulle göras och så. En kväll som vi jobbade ihop gjorde vi alla besök tillsammans för att jag var osäker, trots att man i vanliga fall inte brukar göra så. Du sa att du förstod mig, för att du själv varit ny och grön en gång. Det värmde.
Jag hatade annars att gå till det där stället. Jag kände mig så onyttig. Jag hade ont i magen varje gång och mådde illa. Men när jag visste att du och/eller några andra i personalen jobbade gick det lite lättare att gå dit. Du har verkligen gjort intryck. Och som jag sa: DU är en av de goda. En av de bra. En sån person som tar hand om sina medmänniskor istället för att bara lämna dem i sticket, som många andra kan göra för att det är enklare.
Och som Marie skriver, du är vän med det skrivna ordet. Du skriver bra. Fortsätt med det. :)
Jag har tydligen börjat skriva romaner i ditt kommentarsfält. :P
Och så kommer jag igen då¨....Även om det var "100" år sedan vi var barn & lekte tillsammans så var du en mkt bra vän i vått & torrt! Jag slår vad om att du är det fortfarande! Vore trevligt att träffas någon gång på en fika eller nått när vi kommer ner över & hälsar på lilla pappa.
Hoppas läkarbesöket gick bra & att allt är bra med dig!
Kram Kram
Jag minns oxå väl när ja skulle börja jobba i gruppen.. O som ny känner man sej bortkommen o vet inte alls vad som ska göras här o där.. Men jag vet att DU var en av dom som visade mej o som jag fick gå bredvid, DU var en av dom jag tyckte om o jobba med.. Tyckte även de var väldigt kul när vi hade våra tjejkvällar som jag sen missade då jag fick annat jobb.. De ju så synn att man tappar kontakten men roligt att man följer varandras bloggar o har kontakten genom den iaf..
Men jag kan förstå hur du känner ibland..
Ha de bra o hoppas läkarbesöket gick bra.. Gillar inte heller den där stolen.. Ska dit på månda o se om man läkt ordentligt.. *Usch*
Kram
Skicka en kommentar