Snurrigt.

Yrseln som bara hoppade på mig i går kväll var inte att leka med. Peter fick följa mig till soffan först för jag vågade inte gå i trappan till nedervåningen för att det gungade så. När jag låg ner kändes inget, men så fort jag reste mig till sittande så snurrade det så pass att jag trodde jag skulle kräkas. Efter en stund fick jag mig (med Peters hjälp så klart) ändå i säng på nedervåningen och det var ganska lugnt. Så länge jag inte rörde mig för mycket, för då gungade det till igen. Sen var yrseln fortfarande kvar när jag var på toa i natt och när jag vaknade imorse, så något besök till veterinären blev det ju inte idag... Jag fick ringa och boka om den tiden och nu fick jag inte tid förrän på onsdag nästa vecka. Fast å andra sidan gör ju inte det så mycket då det inte är något akut så. Hade ju varit skönt att ha det gjort, men jag vågade självklart inte köra och jag hade inte orkat ha hand om Linus helt själv om Peter skulle ha åkt med henne heller. Jag vågade inte bära honom ju.

Runt 14-tiden eller så så hade det iallafall så gott som gått över. Och sen har jag inte känt av det något mer. Verkligen skumt och riktigt otrevligt =/ Nu kan det inte ha berott på slarv med tabletterna iallafall för dem har jag tagit duktigt på sistone så hur det här kom sig vet jag inte riktigt. Det kom ju så sjukt plötsligt... Pang! typ...

Jag är medveten om att jag har slarvat ganska mycket med att både äta och dricka på sistone dock och att det kanske var ett resultat av det, men iallafall... Bara så där, liksom... Jaja, det får bli skärpning på den fronten också.

Det här vill jag inte vara med om igen, för det var otäckt =/