Tankar om att börja jobba.

Jag vet inte riktigt än hur det känns att jag snart ska börja jobba igen. Jag tror att jag har lite svårt att inse det än, att det har gått så lång tid redan så det snart är dags. Men som det känns just nu så känns det mest skönt faktiskt. Att komma tillbaka. Att komma igång igen. Komma hemifrån. Tjäna pengar. Sen har man ju hört att det är ganska rörigt på jobbet fortfarande (om än ännu värre än när jag gick hem). Det är fortfarande ingen som vet hur "servicegruppen" som vi kallas ska fungera riktigt och om den ska finnas kvar alls. Men det får man ta som det kommer. Som det är just nu iallafall så har jag ett jobb och får vara nöjd med det.

Jag tror att det kommer bli väldigt nyttigt för min lilleman att börja på dagis och börja bli en egen liten person nu också. Han behöver det, lika väl som jag. Han är ju så mammig och har alltid varit även om det börjat släppa lite litegrann nu.

Det känns ganska pirrigt får jag säga, samtidigt som det känns bra också. Jag känner faktiskt ingen större separationsångest som jag vet att många kan göra när det är dags för barnen att börja på dagis. Men det kanske är för att det är andra gången man går igenom det? Var nog värre att lämna Robin när han började på dagis (rent känslomässigt för mig) än det känns nu iallafall. Nu vet man ju litegrann vad det handlar om ändå.

Sammanfattningsvis så får jag väl säga att det är spännande ändå, både med jobbet och dagis. Kanske mer spännande än nervöst. Och det är ju positivt.